Johannas krypin

Idag följde hela familjen med på morgonpromenaden med Bosse. Det blev en riktigt mysig runda och så fort vi kom undan vinden var det riktigt gott i solen. Medan Jimmie lekte med Bosse tog jag och tjejerna en närmare titt på våren genom att undersöka björkens nyutslagna ljusgröna blad. Bara så att ni vet så är de "klibbiga, väldigt små fast vissa är stora och korvarna dammar" (melissa).

En mycket glad Bosse busar i gräset med en av sina älskade pinnar! Han stortrivs verkligen med att ligga och småmysa på uteplatsen. Synd att en annan inte kan njuta lika mkt av den denna härliga dag..

Idag var årets glasspremiär på Breutigams avklarad. Underbar butik men härliga chokladverk måste jag säga. Haha, hade man kunnat hade jag köpt allt där inne. Hemmagjorda karameller, marsipancigarrer och egentillverkad glass kan det bli bättre? Nej, antagligen inte. Är man på besök hos en hovleverantör så är man och då kanske man inte kan hitta något som inte är gott. Eller det skulle väl i och för sig vara priset men det är ju en helt annan sak ;)

Idag är det självstudier som gäller. Eller rättare sagt så ska jag snart bege mig till den skola som jag har praktik på. Tanken är att jag ska titta efter lite olika kartläggningsmaterial som används utav lärarna. Har dock en känsla av att jag inte kommer hitta så mycket men man kan ju alltid bli glatt överaskad ;)

Men ikväll är det dags för en sväng i joggingdojjorna igen. Ser fram mot det men hoppas lite på att slippa tegelstensvader i morgon. Å andra sidan så är det ju ett resultat på att det händer något i kroppen haha ;)

Bilden är från mazda.se

Jaaa, igår fick vi äntligen bestämt oss och skrivit under papprena till en helt ny fyrsulad liten vän. Det blir en Mazda cx-5 som förväntas komma i oktober men förhoppningsvis tidigare. Vi håller tummarna med spänning :) Längtan är stor nu måste jag säga. Vill ju egentligen inte vänta. Vilj ju ha den nuuuu! På en gång, haha. Men den som väntar på något gott.... ;)
På bilden ovan kan ni se hur den ser ut. Vi ska dock ha en svart!

Ja, igår var det måndag. En minst sagt händelserik sådan måste jag väl säga. Efter en intensiv förmiddag på Pedagogen med febrilt skrivande och arbetande hjärnor var man rätt slut i huvudet vid två tiden. Det var en mycket trött Johanna som satt på tåget mot Kungsbacka på eftermiddagen. Dock väntade ett möte för min och jimmies del som vi med spänning såg fram mot. Vad det gällde kanske avslöjas senare under dagen, haha. Men jag måste ändå säga att det gick över förväntan bra och det var två sprudlande själar som lämnade det.

På kvällen var det åter dags att snöra på sig löparskorna. Andra gången i mina nya som var tvungna att inhandlas för att skona mina kära tår och fötter. Nu har jag ett par utprövade och anpassade dojjor efter mina fötter. De sitter riktigt bra men jag upplever dem sjukt tunga. Av ren nyfikenhet var jag tvungen att jämföra dem med mina andra och visst var det skillnad. Ganska stor sådan till och med. Dessutom får jag en annan stegnedsättning med de nya skorna vilket har gjort att jag har galen träningsvärk i mina vader. Galet hemskt faktiskt. Bättre är dock att dessa antagligen är de första skorna någonsin som jag ännu inte fått skoskav av. Det brukar annars gå hand i hand med nya skor för min del.
Men som sagt, de nya skorna upplevs mycket tunga. Så upplevdes även hela min 10 km långa runda igår. Eller rättare sagt extremtunga. Det var längesedan jag upplevde det så jobbigt att springa som det var igår. Kändes som om jag sprang i vatten och inte kom någonstans, men tiden var faktiskt relativt bra. Inte alls så dålig som jag trodde vilket var positivt :)

Men nu är det nya tag som gäller och antagligen är det bara att träna sig ur svackan. Varvet närmar sig och fram tills dess är det bara att hålla fokus. Kämpa, Kämpa!

Är alltid värd att firas, eller vad säger ni? Dagen till ära blir det tårta här hemma. Fast bara en liten såklart. Men en stor står halvfärdig i kylskåpet och väntar på att få dekoreras i morgon. Då ska vi hem till min farfar och farmor för att fira farfar och min farbror i efterskott. Och ja, ni läste rätt. Farmor har äntligen fått komma hem igen efter evigheter på sjukhuset i Halmstad. Dock ska hon ner och få nya cellgifter på måndag men det hör ju dessvärre till sjukdomen :( Måste dock berätta hur glad jag blev när hon ringde härom dagen. Det var evigheter sedan jag hörde henne så pigg och det gjorde mig så rörd. Det var nära en och annan tår faktiskt. I stunden, men även efteråt skäms jag över min egen feghet. Att jag hållit mig undan och inte besökt och pratat med henne så som jag borde ha gjort. Tyvärr har jag varit aningen rädd för mina känslor och den styrka jag kände när pappa var sjuk är inte den samma nu. Jag vet inte varför och ju mer jag funderar på det desto mer oklok på situationen blir jag. Det är inte en underdrift att säga att det är skitjobbigt. Mer än någonsin beundrar jag farfar som biter ihop och kämpar med hem, fru och sig själv. Farmor som står ut med alla vändor på sjukhus och medicinerna. Pappa, mamma och min farbror som hela tiden backar upp och stöttar men som även de, kämpar med deras egna känslor. Nej, jag är nog den sista att klaga faktiskt även om oro har orsakat en och annan sömnlös natt.

Idag blev det ungstekt benfri kotlett med sallad. Mumma vad gott!

Japp, det är det. Påsken är äntligen över och skräpmaten är åter igen ett minne blott. Bevis på detta är att arrangörerna till Göteborgsvarvet idag presenterade vilka startgrupper alla löpare blivit placerade i. Med spänning klickade jag mig fram på hemsidan och fick den glada nyheten att jag blivit placerad i startgrupp 12. Med lättnad kunde jag konstatera att det var ett klokt beslut att springa seedingloppet i frihamnen. Det är nämligen 24 grupper som kommer komma till start i år och det känns skönt att ha många av dem bakom sig :)
Så nu när man vet mer om loppet är det bara att fortsätta träna. Hoppas bara på att det ska bli lite bättre väder snart. Inget kul med regn och rusk..

Mitt nya kvällste är numer Liptons Infusion Camomile. Underbart gott, rogivande och avslappnade! Perfekt innan man ska gå och lägga sig. I kombination med lite levande ljus så är mysfaktorn hög :)

Blev ingen bild på den lille fisken jag fick. Den var bara 37 cm och behövde växa till sig lite. Får istället bjuda på en bild från dagens första ljusa timma.

Idag har det inte gått så bra med maten. Klockan är nu kvart över sex och det enda jag fått i mig idag har varit två burkar kesella, en slät grov fralla, ett päron och tre koppar kaffe. Det är inte något man grundar ett träningspass på så antar att dagens runda blir inställd :(
Jag är i allafall glad att jag är förnuftig nog att inse det. Vad som är jobbigare är dock att jag inte hittar motivation till att gå in i köket å fixa något att äta. Allt som finns i skåpen känns bara tråkigt, uttjatat och äckligt. Hmm, inte ofta jag tycker mat är äcklig men just nu skulle jag till och med kunna få en chokladkaka till vidrig. Nog för att man blir förbannad på sig själv, men ändå är det som om man är handlingsförlamad.
Nej, nu måste jag ta mig i kragen och fixa ihop något. Vet inte vad bara... :/
Kanske blir bättre nu när jag fått klaga lite haha..

För varje dag som går läggs en ny pusselbit på plats. Tack vare bästa Frida har jag nu jobb fram till sommaren i den bästa av verksamheter. Jag ska få ta över hennes klass när hon går på mammaledighet i slutet av maj. Det ska bli så kul och jag längtar verklilgen till denna kursen är slut så jag kan börja jobba. Antagligen kan jag börja redan den 20 maj, även om kursen inte slutar förrän den 30. Får plugga desto mer på kvällar och helger istället. Ja, ibland ska man ha tur och det hade jag denna gången ;)

En annan pusselbit som länge flyttats runt bland olika högar, en som jag inte haft en aning om vart den skulle ligga var den med min kära farmor. Hon har stadigt blivit sämre sedan i somras och jag har länge undrat vad det är hon har drabbats av. Jag har känt en enorm hopplöshet kring varför ingen har kunnat förklara. Härom dagen fick vi dock ett svar som gör att mycket av det som varit hamnar i en klarare dager. Min farmor, endast 67 år gammal har drabbats av lungcancer. Samma förödande sjukdom som tog min morfars liv när jag endast var tre år gammal. Dock bör man inte glömma att sjukvården, genom forskning har blivit betydligt bättre än då vilket gör att jag känner gott hopp. Dessutom är hon en av de mest envisa människor jag känner!
Men som sagt så gjorde läkarnas svar att man äntligen kunde lägga ner just den pusselbiten. Nu vet jag vart den ska vara och läkarna vet äntligen vad de ska hjälpa min farmor med. De behöver inte längre leta och ta det ena provet efter det andra. Nu kan både de, farmor och farfar fokuser på den resa som denna pusselbitens plats innebär.

Dock kan jag inte låta bli att fundera på hur det ska gå för mig och mina bröder. Vår släkt är så drabbad av denna sjukdom som den kan bli. Pappa har haft det och är fortfarande inte friskförklarad och nu farmor. Innan dess min morfar och inte att förglömma, morfars alla syskon som näst intill mangrant haft någon variant av denna dödliga "åkomma". Inte för att jag gräver ner mig och ser allting nattsvart. ABSOLUT INTE! Men jag kan inte låta bli att fundera över det. Jag undrar om det är livsstil eller gener som utgör grunden, eller kanske en mix av båda!?